Snökalven

Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.

Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners "The Best". Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.

Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.

Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.

Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde  meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär. Lyckas tillslut få till ett som åtminstone är lite bra. Det kan ses längre ned här.

Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.