United 93

Igår kväll var jag tillbaka på en solig höstdag i Göteborg för lite drygt sju år sedan och blev, om inte lika omskakad, så tillräckligt omskakad för att den dagen skulle bli väldigt tydlig igen.

 

Det är ytterst sällan jag och E klarar av att se en film som börjar nio. Igår var det inga som helst problem med det dock. ”United 93”. I avsaknad av kända skådespelare har den blivit lite icke-känd,

   (snyggt formulerat. Typ)

   men nu kanske den kan bli en TV3-långkörare och visas var tredje vecka i fyra år. Ungefär. Vilket också är synd. För jag har aldrig blivit så provocerad av reklamavbrott som under United 93. En film som i stort sett är dödsspännande från början till slut tjänar inte på att hackas sönder. Faktiskt inte.

 

Det är sällan en film drar med mig som den här gjorde. Det var inte Requiem For a Dream-klass på när det gäller den aspekten. Men nästan. Eller typ inte,

   (det kliade fan i armvecket i en månad efter att jag såg ”Requiem For a Dream”)

   men fortfarande mer än de flesta filmer. Knivhuggen kändes fasen. För att inte tala om kraschen och den skadat läskiga uppbyggnaden mot den. Förutom den dokumentära känslan var känslan av hopplöshet och vetskapen av att det var helt kört för de flesta i filmen,

   (slutet är ju ganska välkänt).

   överhängande.

 

Efter två timmar

   (inklusive köttiga reklampauser)

   var vi lite smått utmattade. För att undvika mardrömmar á la ”Alive” la vi oss att läsa ett tag innan sömnen; jag om tidiga amerikanska presidenter och E om Danmark. Typ. Tror i och för sig aldrig att jag fick mardrömmar av Alive, utan det var nog bara en recensent som skrev att flygkraschen i den filmen var mardrömsframkallande. Men ändå.

 

Sammantaget blev det årets första femma. Jäkligt bra film!

 

 


 


Radikalare än Hitler?

Inte jag. Utan titeln på en bok av Göran Dahl. Köpte den genom SMB
   (tidigare erfarenheter av dem
här...)
   och läste ut den igår.

Hade förhoppningen att den skulle berätta historier om riktigt vrickade nazister och likartade. Alltså såna som var värre än Hitler. VARFÖR jag hoppades på det, är jag inte säker på. Har ofta tyckt att det är rätt fascinerande med en del av de idéer som nazisterna hade. Och självklart inte på ett positivt sätt. Utan mer fascinerande på ett sci-fi vis. Fast med verklighetsanknytning.
   (även om den i många fall är ytterst svag)

Visst fanns det med en del sånt. Men samtidigt var den alltför akademisk för att kunna bli underhållande på riktigt. Visst ger den säkert en bra bild över hur idéer och ideologier hänger samman. Men det var inte det jag var ute efter.

Målningen på framsidan, "Kreuz und Kathedrale im Gebirge" av Caspar David Friedrich, gav på något sätt mer än texten i boken. Och det är väl inte så bra. Väl.



Onsdagsrecensioner

Från Corren. Falconer och Slipknot.

För intetsägande

Slipknot på väg in i folkhemmet



The Ocean and Me

Sophie Zelmanis nya alltså. Fick hem den igår. Som vanligt är det lågmält som fasen. Som vanligt är det bra. Och trenden fortsätter mot än mer lågmält. Viskningar ligger ofta närmare till hands än sång.



Coda

Idag fick jag hem Led Zeppelins "Coda". Det var den enda av deras skivor jag aldrig köpte under min tunga Zepplin-period i högstadiet och gymnasiet. Nu utgavs den visserligen "postumt", och består av inspelningar gjorda under en åttaårsperiod, men ändå. På grund av det sistnämnda är det ofrånkomligt
   (om de inte varit Motörhead eller AC/DC)
   att det är spretigt. Men men, det är Led Zeppelin. Och det räcker väldigt långt. Låten "Wearing and Tearing" är dessutom jävligt bra.



Recensionen från Motala


Parksommar perfekt turnépaket



Och dagens recension


Uthärdligt, men inte mer



Vad jag såg och recenserade

Serjs röst är stor behållning

Ren fröjd att se Doherty

Urladdning med Rage

Hästpojken lyfter inte

Lite uttjatat – men Hives levererar



Caesars-recension från inatt


Caesars gör sitt jobb men inte mer



Fredagens


Bättre live än på skiva



Entombed igår


Skönt att bli överkörd av Entombed



In Flames


Rått, melodiöst och alldeles strålande



Recensionen från i lördags


Hardcore Superstar på bra humör



Pennywise


Inga tecken på utveckling



Två idag


Snudd på fantastiskt

Lite väl ändlöst ös



Söndagsutflykten


Ett dygn av lokal livemusik



Dagens recension...


Förtjänar all uppmärksamhet



Här är den, är den

Folklige Uggla fick publiken att jubla

Och till er som har pappersvarianten av Corren, det ÄR jag som skrivit. Namnet föll bort. Funderar på om det beror på att de inte vill veta av mig. Eller nåt. Hahaha!



A taste of things to come

En recension...

image379

Parkway Drive - "Horizons"
Epitaph/Burning Heart
Betyg: 3/5 

En catastrophic cyclone of furious metal utlovas på omslaget till detta australiensiska bands andra skiva. Och visst får man arg metal så det räcker och blir över. Vid en första lyssning låter skivan som en ganska standardmässig metalcore-skiva. Men, den något enformiga sången ackompanjeras här av desto mer > varierat (och melodiöst) gitarrspel, vilket gör det hela till en rätt njutbar upplevelse. Så njutbar som en katastrofal cyklon av ursinnig metal nu kan vara.