United 93

Igår kväll var jag tillbaka på en solig höstdag i Göteborg för lite drygt sju år sedan och blev, om inte lika omskakad, så tillräckligt omskakad för att den dagen skulle bli väldigt tydlig igen.

 

Det är ytterst sällan jag och E klarar av att se en film som börjar nio. Igår var det inga som helst problem med det dock. ”United 93”. I avsaknad av kända skådespelare har den blivit lite icke-känd,

   (snyggt formulerat. Typ)

   men nu kanske den kan bli en TV3-långkörare och visas var tredje vecka i fyra år. Ungefär. Vilket också är synd. För jag har aldrig blivit så provocerad av reklamavbrott som under United 93. En film som i stort sett är dödsspännande från början till slut tjänar inte på att hackas sönder. Faktiskt inte.

 

Det är sällan en film drar med mig som den här gjorde. Det var inte Requiem For a Dream-klass på när det gäller den aspekten. Men nästan. Eller typ inte,

   (det kliade fan i armvecket i en månad efter att jag såg ”Requiem For a Dream”)

   men fortfarande mer än de flesta filmer. Knivhuggen kändes fasen. För att inte tala om kraschen och den skadat läskiga uppbyggnaden mot den. Förutom den dokumentära känslan var känslan av hopplöshet och vetskapen av att det var helt kört för de flesta i filmen,

   (slutet är ju ganska välkänt).

   överhängande.

 

Efter två timmar

   (inklusive köttiga reklampauser)

   var vi lite smått utmattade. För att undvika mardrömmar á la ”Alive” la vi oss att läsa ett tag innan sömnen; jag om tidiga amerikanska presidenter och E om Danmark. Typ. Tror i och för sig aldrig att jag fick mardrömmar av Alive, utan det var nog bara en recensent som skrev att flygkraschen i den filmen var mardrömsframkallande. Men ändå.

 

Sammantaget blev det årets första femma. Jäkligt bra film!

 

 


 


Kommentarer
Postat av: angelica

o jag som bara zappade förbi den filmen... hmm.. hoppas det blir en långkörare då :P

2009-01-20 @ 10:18:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback