Snökalven

Historien om Manson och jag börjar med fester på Lambohovs Gård. Högstadiet och början av gymnasiet. Alkoholintaget låg sällan på en vettig nivå. Ytterst sällan. Fick bland annat se en kompis liggandes på ett pingisbord. Drack nån form av rengöringsvätska. Spydde upp den direkt. Satte sig upp. Kastade pingisrack mot mig. Tror att jag gick därifrån. Var rätt lugn då. Förhållandevis.

Har två huvudsakliga musikminnen från festerna var en Judas Priest-live skiva och Marilyn Manson. Killen som bodde där lyssnade på Manson, och hade diverse mer eller mindre skumma affischer med honom på väggarna. Framförallt var det tre låtar som spelades; Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Tyckte det var ok, men ihop med affischerna blev det hela något lite för otäckt för min smak. Typ.

Jag lånade Antichrist Superstar. Men det funkade inte. För svårt att ta in. För konstiga låtar. När så uppföljaren Mechanical Animals kom på hösten 1998 köpte jag den direkt. The Dope Show spelades på Voxpop, och det hela kändes väl något snällare. Pre-emo-tjejer i skolan satt i trapporna och lyssnade på skivan. Jag satt hemma i Skeda Udde. Var rent allmänt väldigt långt ifrån dem.

Sommaren 1999 blev jag ett fan.
   (jävla ord)
   Jag och en kompis tog oss ner till Hultsfred. Även om jag var arton var allting väldigt nytt för mig. Allt folk, festandet, och musiken. Hade ju alltid lyssnat mycket, men att själv vara med på konserter var något helt annat. Manson spelade 22:00 på fredagen på Hawaii, och det var stort. Jäkligt stort.

Det vita skynket föll. Manson kom ut och spottade på fotograferna, spelade Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Och allting var hur bra som helst. Säkerhetsarrangemangen på den tiden var inte lika utvecklade som idag. Avsaknaden av "mittenhålan" längst fram gjorde att det inte var några problem att flytta sig 40 meter i sidled. Utan att själv göra minsta ansats till att röra på sig. Lite läskigt såhär i efterhand
   (Hole-konserten var samma år)
   även om hur-bra-som-helst-känslan överskuggade. En känsla som var väldigt lätt att få på Hultsfred det året. Har förmodligen sagt detsamma om Joe Strummer, Monster Magnet och ett par till, alltför många gånger.

I oktober samma år köpte jag så äntligen Antichrist Superstar. Och nu var det inte för svårt längre. Var fast i Little Horn, Antichrist Superstar, The Reflecting God, Tourniquet, Dead to the World, 1996 och de andra låtarna. Började även läsa en del på Internet om symboliken i de något skumma konvoluten. Och olika tolkningar av dessa. Längre kom jag inte i min fanatism,
   (tack)
   utan jag gled långsamt ner till en mer normal nivå.

En månad efter Antichrist-inköpet köpte jag live-skivan "The Last Tour on Earth". Något av en besvikelse. Har hittills haft svårt för live-inspelningar med bandet. Nästa inköp dröjde till slutet av år 2000, då jag inom loppet av 43 dagar köpte Smells Like Children och Holy Wood, samt fick Portrait of an American Family. Hade kommit till fasen där jag blivit blind inför ett band, och köper det mesta
   (och tycker att det är bra)
   Den där fasen brukar infinna sig hos mig. Vet inte om det är bra. Eller vettigt.

När The Golden Age of Grotesque kom våren 2003 köpte jag den självklart. På något sätt kändes den som en tillbakagång till det tidiga Manson. Fast ändå polerat som den sentida versionen. Jag tyckte som vanligt att det fanns ett par spår som var överbra, men annars kändes den rätt trött. Call-and-response refrängerna hade nått sin absoluta höjdpunkt i The New Shit, men i övrigt användes det för mycket. Och nonsens-refrängerna
   (Ka-Boom, Doll-Dagga, Lalalalalalala osv)
   kändes bara som att Manson inte orkade/kände för att skriva nåt vettigt istället.

Men, min blindhet ledde mig ändå till att gå och se dem på Hovet i december samma år. En upplevelse som överskuggades av min feber. Fast det var bra. Men jag kände ändå att de var tvungna att komma ut med något riktigt bra för att jag skulle se dem igen. Hann dock med en konsert till innan så skedde; Hultsfred 2005. Fast då var det mer som en bonus bland allt annat bra det året. Konserten var riktigt snygg
   (endast överträffad av Nine Inch Nails i år på Hovet)
   och bra. Fortfarande hade jag inte fått höra Antichrist Superstar live. Den här gången spelades visserligen en akustisk, instrumental version av låten i högtalarna när bandet lämnat scenen.

Hursomhelst, min något uppgivna känsla inför bandet försvann inte. Förrän jag något försenat köpte årets släpp; Eat Me, Drink Me. Och såhär löd min audition-recension av den...

Mansons sjätte skiva är på många sätt annorlunda än de tidigare, och det går att se den som hans första egentliga soloskiva. Ingen av ursprungsmedlemmarna är kvar i bandet längre, och Manson har inte tagit in någon ny samarbetspartner utöver svenske Tim Sköld som funnits med sen den närmast föregående skivan. Är då detta bra? Ja! Det är en enklare och mer rak rockskiva än något Manson gjort tidigare. Både text- och musikmässigt. Men det finns likheter också. Manson har alltid haft ett övergripande tema på sina skivor. Men då det tidigare bland annat handlat om fiktiva rockstjärnor och Kennedymordet, är temat på "Eat Me, Drink Me" något så enkelt som kärlek. Och det funkar förvånansvärt väl för Manson. Han låter trovärdig när han sjunger om brusten (och ny) kärlek. En trio låtar står ut; spår 2-4. De visar klart på att Manson har kvar sin känsla för hitlåtar. Även om ett av introna på de låtarna nästan gav mig Broder Daniel-vibbar. Av alla band...

Tack AA & ALJ...