Fredagskväll, Motala Folkets Park
Spenderade några timmar i Motala Folkets Park igår kväll. Turnén Parksommar. Recenserade
(klar om några minuter, på nätet om några timmar, i tidningen på måndag)
Backyard Babies och Takida. De sistnämnda var det tredje gången jag såg i år. Lite skadat när de långt ifrån är några favoriter. BB var hyfsat ospännande de också. Som tur var hade jag E att värma mig med. Blev väldigt trevligt.
(klar om några minuter, på nätet om några timmar, i tidningen på måndag)
Backyard Babies och Takida. De sistnämnda var det tredje gången jag såg i år. Lite skadat när de långt ifrån är några favoriter. BB var hyfsat ospännande de också. Som tur var hade jag E att värma mig med. Blev väldigt trevligt.
Roskilde 2004
I mitt ständigt pågående
(även om det oftast är lite slumrande)
terapiarbete med att komma över vistelsen på Roskilde 2004, tittade jag idag igenom listan jag gjorde över band jag såg. Det var riktigt många bra faktiskt. Dropkick Murphys, Meshuggah, Basement Jaxx, Morrissey, Iggy and the Stooges mfl. Men för varenda namn på den listan så kommer tankar på lera över mig. Leran överskuggar precis allting. Det första jag tänker på när det gäller exempelvis Basement Jaxx
(som gjorde en fruktansvärt bra konsert)
är hur mina Converse sjönk ner i leran då jag gjorde några tappra försök till att dansa,
(jag inser verkligen inte mitt eget bästa när det gäller dans...)
och inte hur bra konserten verkligen var. För den var som sagt hur bra som helst. Tråkigt.
Jag kan hålla på och prata om leran på Roskilde 2004 hur länge som helst (även om just det här inte blev så långt). Men det blir lätt tråkigt. Ångrar verkligen att jag inte hade med någon kamera dit. Och att jag övertalade min kompis som jag var där med, att inte ta med sin heller. På grund av en överdriven saker-försvinner/pajar-på-festival-rädsla. Hittade iallafall den här bilden på www.cafecreme.nu:
Fast den gör inte situationen rättvisa. Det ser ju till och med ut som att det är en någorlunda lerfri väg i bakgrunden. Begravde förresten mina Converse i en lerpöl någonstans på området. Saknar dem lite.
Får fortfarande obehagskänslor bara jag tänker på Danmark.
(även om det oftast är lite slumrande)
terapiarbete med att komma över vistelsen på Roskilde 2004, tittade jag idag igenom listan jag gjorde över band jag såg. Det var riktigt många bra faktiskt. Dropkick Murphys, Meshuggah, Basement Jaxx, Morrissey, Iggy and the Stooges mfl. Men för varenda namn på den listan så kommer tankar på lera över mig. Leran överskuggar precis allting. Det första jag tänker på när det gäller exempelvis Basement Jaxx
(som gjorde en fruktansvärt bra konsert)
är hur mina Converse sjönk ner i leran då jag gjorde några tappra försök till att dansa,
(jag inser verkligen inte mitt eget bästa när det gäller dans...)
och inte hur bra konserten verkligen var. För den var som sagt hur bra som helst. Tråkigt.
Jag kan hålla på och prata om leran på Roskilde 2004 hur länge som helst (även om just det här inte blev så långt). Men det blir lätt tråkigt. Ångrar verkligen att jag inte hade med någon kamera dit. Och att jag övertalade min kompis som jag var där med, att inte ta med sin heller. På grund av en överdriven saker-försvinner/pajar-på-festival-rädsla. Hittade iallafall den här bilden på www.cafecreme.nu:
Fast den gör inte situationen rättvisa. Det ser ju till och med ut som att det är en någorlunda lerfri väg i bakgrunden. Begravde förresten mina Converse i en lerpöl någonstans på området. Saknar dem lite.
Får fortfarande obehagskänslor bara jag tänker på Danmark.
The Haunted - Hultsfred '05
Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.
Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners "The Best". Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.
Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.
Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.
Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär. Lyckas tillslut få till ett som åtminstone är lite bra. Det kan ses längre ned här.
Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.
Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners "The Best". Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.
Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.
Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.
Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär. Lyckas tillslut få till ett som åtminstone är lite bra. Det kan ses längre ned här.
Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.
Konsertminne #3
Nine Inch Nails. Hultsfred 2005. Det regnade.
Konsertminne #2
Hultsfreds 25-årsjubileumskonsert 2005. De hade samlat ihop ett allstar-band som körde diverse låtar. Mest minnesvärt var hur bortkommen José Gonzales såg ut på en stor scen, framförandes Bronski Beats 80-talsklassiker "Smalltown Boy", Freddie Wadlings "No Fun", och framförallt Moneybrothers version av "Ace of Spades". Hur coolt som helst.
Konsertminne #1 - eller brist på sådant
Den här konserten var jag på. Den här konserten kommer jag knappt ihåg att jag var på. Den här konserten lär ha varit så jäkla bra...
Purified in Blood. Norska scientologveganer. Hultsfred 2006.