Snökalven

Gjort något som det måste vara två år sen jag gjorde; pressat mig igenom en bok på två dagar. Nu var det Lemmys "White Line Fever". Till en början var den påfrestande, då språket känns alldeles för medvetet dåligt. Ja ja, jag fattar att Lemmy är hård och en enkel man som inte bryr sig så mycket. Men fan, språket behöver väl inte vara så för det?

Irritationen gled över, det är ju trots allt inte det som är det viktiga. Lemmy har ju hunnit med en hel del... Och det är många intressanta (och skumma) historier som berättas. Jämfört med Slashs självbiografi känns det på hela dock lite för slarvigt.